Blev lite för tidigt idag men så är det väl när man tar bort nattmålet... Det verkar gå bättre än jag trodde faktiskt! Hon är så duktig min lilla skrutt och mammahjärtat är så stolt att jag spricker! Just nu är hon inne i en "ge-och-ta" period och hon säger "ta-ta" när hon får tillbaka saken (tack tack alltså) och klappar händerna när man säger bravo :)

Hur gick tiden så fort? Vart är min lilla bebis? Det känns som det var typ förra veckan vi kom hem från BB! Hon låg helt mini på vår säng, orkade knappt gny, helt liten och röd och de små smala benen hade hon kvar i samma position som i magen så de var helt uppdragna med fötterna vid den obefintliga rumpan, tvinnade som en liten propeller. Hon hade ännu mindre hår än nu, bara lite ljus plysch på huvudet och om man klappade det kändes det som sammet. Hon är det vackraste jag vet, när hon ler suddas allt ont i världen ut och det finns bara gott. När hon kommer krypandes till mig, klättrar upp i famnen och ger mig en puss känner bara ren och skär total lycka! All väntan och allt annat kämpigt jag fick gå igenom innan hon hamnade i min mage var så värt, det var bara en process jag var tvungen att gå igenom för att bli ärad att få just henne i mitt liv, det var ju henne vi skulle ha och en annan tid eller plats eller graviditet så hade det ju resulterat i någon annan. Någon jag förmodligen hyst samma känslor för men nu när det är just min Clara som är här och förgyller min tillvaro känns det svårt att fatta att det blev så perfekt! Ni med barn förstår känslan, den är obeskrivlig! Tänk att jag och min man skapat ett liv tillsammans, en tokvacker liten tjej som är 50% mig och 50% av den vackraste karln jag vet men ändå 100% helt och hållet sin egna individ!

Vårt mirakel, vår claraste stjärna som lyser starkast i vår tillvaro och lyser upp ända in i djupaste hjärtevrån! Förstår inte hur jag kunnat leva utan henne och hennes pappa, livet innan detta känns verkligen som ett "tidigare liv"

Jag är så fruktansvärt lycklig och är så tillfreds ända in i själen!